Förgängligheten blir väldigt tydlig när ett barns älskade ting åldras eller sargas. Det överdrivna söta som plötsligt ser lite ruttet ut. Det som skulle älskas och vårdas som nu är ovårdat och skabbigt. Jag fascineras av kontrasterna i gamla trasiga leksaker, känslor som äckel, utsatthet och sorg fyller mig på samma gång. Blir påmind om min egen dödlighet.
Mamma, född 1948, växte delvis upp i ett omodernt torp i skogen utanför Rätansbyn i södra Jämtland. Hon var ensambarn och hade ingen vidare bra barndom (snällt sagt). En tillflykt var lekstugan, byggd på 50-talet. Hon har berättat att där satt hon ofta långt in på kvällarna, även när det var kallt och mörkt, med ett litet tänt ljus och pysslade med sina leksaker. Där fick hon vara ifred. Hon ordnade sig en lite värld som bara var hennes, överblickbar i miniatyr, för att klara av omvärldens kaos. Lekstugan lekte även jag i när jag var liten. Inte så mycket dock för min mormor hade börjat använda den som förråd för sommardynor och krukor och krafs, så det var svårt att få till en bra känsla i den. De senaste åren har vi pratat om vad vi ska göra med lekstugan, golvet har ruttnat och den står ju bara och förfaller. De känslomässiga banden har dock varit starka och Mamma har inte riktigt kunnat släppa. Var och varannan sommar har hon varit in i lekstugan och ordnat med sina gamla leksaker som stått där de stått sen 30-40 år tillbaka.
Problemet löste sig plötsligt när vi i år svängde upp på gården inför första sommarbesöket: den stora granen hade fallit i en vinterstorm och landat på lekstugan.
Att gå in i lekstugan visade sig vara omöjligt, så de leksaker som kunde räddas fick räddas, med en kratta, via fönstren där rutorna ändå gått sönder. En uggla hade troligtvis under vintern boat in sig i dockornas hår, och mössen sprungit fritt. 60 år senare säger en barndoms tillflyktsort adjö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar