Under en gammal hög av textila trasor

När jag var i Jämtland på Skulttorpet i Rätansbyn förra veckan städade jag och mamma i mormors gamla saker. En gammal människa samlar på sig mycket! Under en massa gamla kläder och trasor hittade jag några spännande textilier.

Den vackra väven här nedan har troligtvis suttit på baksidan av en fäll. Korten visar framsida och baksida. Den är vävd i smala remsor som sytts ihop till en helhet. Jag har ingen aning om hur gammal den är eller om den är hemsydd eller köpt. Skulle bra gärna vilja veta! Mormor har alltid varit intresserad av historia och varit mån om att spara det gamla, så kanske det är något som funnits i släkten ett tag.



Enligt mamma har följande textil vävts av mormors moster Mina (jo, dottern min är döpt efter henne). Härligt att färgerna fortfarande är så klara och mönstret så tydligt! Känns som om de beiga partierna är ull och de blå är i lin/bomull. Tjockt och fint, tätt som bara den. Vilket hantverk! 

Den sista textilen jag fastnade för är en filt, köpt kanske nån gång 1910/20-tal ( rätta mig gärna om jag har fel ) och väldigt sliten. Hemslöjdsentusiasterna fnös säkert åt filtar som den här på sin tid; fabriksgjord grannlåt utan känsla för historien, dålig smak, ja huva!  Men jag kan inte rå för det, jag tycker den är så snygg!!! Den vill jag ha hemma, ny, i soffan! Tydligen tänkte nån i min släkt samma sak för en 80-90 år sen. :)

När det söta ruttnar....

Förgängligheten blir väldigt tydlig när ett barns älskade ting åldras eller sargas. Det överdrivna söta som plötsligt ser lite ruttet ut. Det som skulle älskas och vårdas som nu är ovårdat och skabbigt. Jag fascineras av kontrasterna i gamla trasiga leksaker, känslor som äckel, utsatthet och sorg fyller mig på samma gång. Blir påmind om min egen dödlighet.

Mamma, född 1948, växte delvis upp i ett omodernt torp i skogen utanför Rätansbyn i södra Jämtland. Hon var ensambarn och hade ingen vidare bra barndom (snällt sagt). En tillflykt var lekstugan, byggd på 50-talet. Hon har berättat att där satt hon ofta långt in på kvällarna, även när det var kallt och mörkt, med ett litet tänt ljus och pysslade med sina leksaker. Där fick hon vara ifred. Hon ordnade sig en lite värld som bara var hennes, överblickbar i miniatyr, för att klara av omvärldens kaos. Lekstugan lekte även jag i när jag var liten. Inte så mycket dock för min mormor hade börjat använda den som förråd för sommardynor och krukor och krafs, så det var svårt att få till en bra känsla i den. De senaste åren har vi pratat om vad vi ska göra med lekstugan, golvet har ruttnat och den står ju bara och förfaller. De känslomässiga banden har dock varit starka och Mamma har inte riktigt kunnat släppa. Var och varannan sommar har hon varit in i lekstugan och ordnat med sina gamla leksaker som stått där de stått sen 30-40 år tillbaka.

Problemet löste sig plötsligt när vi i år svängde upp på gården inför första sommarbesöket: den stora granen hade fallit i en vinterstorm och landat på lekstugan.

Att gå in i lekstugan visade sig vara omöjligt, så de leksaker som kunde räddas fick räddas, med en kratta, via fönstren där rutorna ändå gått sönder. En uggla hade troligtvis under vintern boat in sig i dockornas hår, och mössen sprungit fritt. 60 år senare säger en barndoms tillflyktsort adjö.

 

Medeltidens Gotland, numera en utställning som kan besökas!

Nu står den där, utställningen Medeltidens Gotland. På Fornsalen, i Visby. Färdig. Som vanligt efter en lång och stor produktion känner jag mig trött ända in i märgen. Till och med nu, fast jag inte varit den som kämpat hårdast på slutet, utan det har ju de som bor på plats gjort; som Lasse och Lisen (världens bästa utställningstekniker) (förutom min egen Johan då såklart som också är av världskvalitét, såklart...) och Jenny och Maria och Ninni och Sofia och resten av bästa projektgruppen. Jag tror det är hela anspänningen att visa upp mitt arbete för publik som gör mig så slut, det och alla mina rädslor att inte duga till. En typiskt kvinnlig åkomma i vår kultur har jag hört, hade jag varit man kanske jag bara hade slagit mig för bröstet och sagt -Fan vad bra jag är!

Jag lägger upp lite bilder iallafall, trots min trötta immighet. Kommer återkomma fler gånger till utställningen med tankar runtomkring. Ger bara ett litet smakprov till alla som inte kan åka ner och kika på utställningen nu genast :) Kan berätta också att invigningen var en dag att minnas med Kung och Drottning och hela konkarollen! Den kommer jag nog också återkomma till.



Läs mer om utställningen: http://www.gotlandsmuseum.se/