Dagar på Tyresö slott

Grådaskiga dagar längtar jag tillbaka till mina somrar som guide på Tyresö slott utanför Stockholm. Underbara ställe! 

Att anförtros med nycklar och koder till ett 1600-tals slotts alla utrymmen var mäktigt. Jag kunde röra mig hyfsat fritt och utforska stängda rum, gå upp på vinden och ner i källaren. Den sista som bodde i slottet var Markis Claes Lagergren, en Mussolinidyrkande karismatisk katolik som dog på 1930-talet, född i Örebro. Även om stora delar av slottet var inrett på hans tid fanns det kvar rum från tidigare epoker där känslan var att tiden stått stilla i ett par hundra år. Ett gustavianskt rum, ett par små i empir och några nystilar, alla inredda med vackert möblemang och fantastiska gardinuppsättningar. Fotografier, tavlor, böcker i guldiga band, blomvaser och byster prydde rummen enligt konstens alla regler.

Men nej, självklart hade inte tiden stått stilla fick jag veta. Museianställda hade lagt sin hand på inredningen, rättat till, förbättrat. Återskapat. Jag blev besviken och började letade efter det genuina, vad var egentligen orört? Var var historien sann? Nere i källaren hittade jag det som en gång nog varit det gamla köket som användes innan Markisen byggde ett nytt i vänstra flygeln. Det var ett litet rum med sotigt tak och en gammal vedspis i ett hörn. Det stod nu tomt och sårbart, där fick mina fantasier plats.

Återskapandet är ett problem jag ofta tampas med i mitt yrke som utställningsformgivare. Det är omöjligt, ändå försöker vi om och om igen skapa en illusion av det som varit med hjälp av scenografi. Levandegöra. Men frågan är om det ändå inte är i det tomma rummet historien är som mest levande?