Det fantastiska krucifixet från Hall

Han är så vacker, Jesus på Hallkrucifixet. Jag är nog lite kär. Hela världens sorg finns i honom och han bär det stoiskt. Det tog ett tag innan jag upptäckte honom bland alla fantastiska föremål som finns på Gotlands museum. Även om han är en av deras highlights så hängde han lite skymundan och var nog inte belyst till sin fördel i förra utställningen. Det var först när jag letade färg- och mönsterinspiration till nya utställningen bland föremålen som jag verkligen såg honom första gången. Sen har jag varit såld, både på Jesus och den blågrå kimröksfärgen.

Han är fantastiskt välbevarad för att vara 800 år gammal. Höger hand har dock förlorat några fingrar vilket medför att han ser lite ut som en hårdrockare på konsert. Den bleka huden och långa håret bidrar till att fullända bilden, och kanske där har vi min förtjusning förklarad, har ju alltid varit svag för sånt...  

   

Hallkrucifixet kommer finnas i första rummet i den nya medeltida utställningen "Medeltidens Gotland" på Gotlands museum som invigs 6 Juni nu i år.

Hängda gubbar

För att vara en väldigt blödig person har jag fått en hel del morbida uppdrag. De flesta genom Sveriges Fängelsemuseum, ett museum som inte räds att lyfta fram sånt i vår ädla svenska historia som är mindre fint att prata om. Senast fick jag i uppdrag att göra en modell av en galgbacke med bödel och döingar. Men hur hängdes folk egentligen förr i tiden i Sverige? Första bilden jag fick upp i huvudet var snara i galge. Som i vilda västern liksom. Självklart var det inte så enkelt. Katarina Kallings på Fängelsemuseet berättade om dubbelgalgar och dubbelstegar. Hade jag aldrig hört talas om, hur i hela friden såg sånt ut? Och hur var folk klädda när de hängdes, och hur var bödeln klädd? Och hur ser en ut när en hängt en vecka i galgen??

Som jag tidigare upptäckt när jag arbetat med Sveriges Fängelsemuseum så är det svårt att hitta information om sånt här. Den här sidan av Sveriges historia var tydligen inte folklivsforskarna lika intresserade av att bevara som allmogekultur och ryamattor. Det byggde väl kanske inte den nationalistiska andan lika bra, kan en tänka?

Galgbacken fick en lite smalare form än den skulle haft i verkligheten då den skulle in i en befintlig monter (som förut visat ett bödelssvärd som tyvärr bara var ett inlån). Här testar jag att den går in innan jag slutligen monterar dit den. Jag utgick i grunden från Visbys bevarade galge och byggde på en våning med stockar på den.

Bakgrunden tapetserade jag med ett uppförstora träsnitt över ett straffsceneri (troligtvis 1400-tal) från Tyskland. Mitt sceneri förla jag dock till 1700-tal då den är inhyst i källarvalv från 1732.

Bödeln fick vanliga kläder då det var det sedvanliga på 1700-talet. Mannen som ska hängas tänker jag mig har skänkt sin ytterrock till bödeln för att muta sig till en snabb död. Han har en bindel för ögonen, vilket jag inte har några belägg för att det använts. Bara i min fantasi.

Hela sceneriet och flera till finns att beskåda på Sveriges Fängelsemuseum i Gävle. http://www.fangelsemuseet.se/

Workers all classes unite!

Jag gjorde en utställning om Joe Hill på Joe Hill gården för nåt år sedan. Det var en utställning utan föremål. Det enda som finns kvar efter Joe Hill är några få fotografier, hans barndomshus (i Gävle) samt hans sånger. I söktningen efter bilder som kunde illustrera hans liv i USA hamnade jag på amerikanska databaser där bilderna är fria för vem som helst att ladda ner. Vilken skatt!! Joe Hill var djupt engagerad i IWW (industrial workers of the world) som var den arbetarorganisation som var mest radikal och rättvis tidigt 1900-tal. IWW tog emot papperslösa och de fattigaste samt lyfte fram kvinnorna som talare i fronten, vilket ju på den tiden var oerhört ovanligt. Jag kan sitta hur länge som helst och titta på fotografierna från IWW´s möten. Folkmassorna, skyltarna, hattarna, ansiktena, stadsrummet, bilarna. Stämningen! Kan Joe Hill finnas med på nån bild? Mina ögon söker, men jag vet att det är lönlöst. De flesta av fotografierna är tagna åren runt hans avrättning. Många av människorna på fotografierna var dock folk han kände, som fanns runt honom. Elisabeth Gurley Flynn, på fotografi nr 2, var deras främsta kvinnliga agitator som Joe skrev en låt till vid namn "Rebel girl". Det fotografiet, hennes styrka, så bäst! 

Från min arbetsplats

Från min arbetsplats i min ateljé ser jag Johans (sambon) tavlor. Han är en konstnär som sällan har tid att måla, så tavlorna står där, stilla, blir en installation i sig. Idag skiner vårsolen in på dem och gör att jag lägger märke till dem på nytt. Skuggorna ger installationen 3 dimensionalitet och det blir nåt arkitektoniskt av det platta. Det är vackert.

Dagar på Tyresö slott

Grådaskiga dagar längtar jag tillbaka till mina somrar som guide på Tyresö slott utanför Stockholm. Underbara ställe! 

Att anförtros med nycklar och koder till ett 1600-tals slotts alla utrymmen var mäktigt. Jag kunde röra mig hyfsat fritt och utforska stängda rum, gå upp på vinden och ner i källaren. Den sista som bodde i slottet var Markis Claes Lagergren, en Mussolinidyrkande karismatisk katolik som dog på 1930-talet, född i Örebro. Även om stora delar av slottet var inrett på hans tid fanns det kvar rum från tidigare epoker där känslan var att tiden stått stilla i ett par hundra år. Ett gustavianskt rum, ett par små i empir och några nystilar, alla inredda med vackert möblemang och fantastiska gardinuppsättningar. Fotografier, tavlor, böcker i guldiga band, blomvaser och byster prydde rummen enligt konstens alla regler.

Men nej, självklart hade inte tiden stått stilla fick jag veta. Museianställda hade lagt sin hand på inredningen, rättat till, förbättrat. Återskapat. Jag blev besviken och började letade efter det genuina, vad var egentligen orört? Var var historien sann? Nere i källaren hittade jag det som en gång nog varit det gamla köket som användes innan Markisen byggde ett nytt i vänstra flygeln. Det var ett litet rum med sotigt tak och en gammal vedspis i ett hörn. Det stod nu tomt och sårbart, där fick mina fantasier plats.

Återskapandet är ett problem jag ofta tampas med i mitt yrke som utställningsformgivare. Det är omöjligt, ändå försöker vi om och om igen skapa en illusion av det som varit med hjälp av scenografi. Levandegöra. Men frågan är om det ändå inte är i det tomma rummet historien är som mest levande?

Drömmen att äga ett galleri

Dagdrömmeriets makt är stort. Jag har hängett mig åt dagdrömmeri många timmar av mitt liv och mycket av det jag drömt om har blivit sant, på ett eller annat sätt. Inte utan jobb förstås, men mycket har även kommit till mig på oväntat sätt. Kanske ser en möjligheterna bättre om en dagdrömt mycket? Det som är intressant är att det man fantiserar om ofta är helt annorlunda när det blir verklighet. Som det här med att äga ett konstgalleri. I fantasin såg jag mig själv som en person tagen ur en Woody Allen film. Jag skulle gå omkring i en minimalistiskt vacker lokal med ett glas rödvin i handen och vara sådär lite lagom intellektuellt snygg. Lokalen har vi, men ärligt talat är jag ju inte så mycket för att dricka rödvin på arbetstid, och även om jag skulle vilja så ska jag ju alltid hämta barn när jag stängt och då vill jag ju inte vara på smålyran. Det där med att vara intellektuellt snygg lyckas jag inte heller med, jag är helt enkelt inte nog kontrollerad för det. Plötsligt hänger ett bröst utanför behån eller så har jag spenat mellan tänderna som jag missat.


Galleriet heter Centralgalleriet förresten och ligger i Gävle. http://www.centralgalleriet.se/