Vackra gamla kedjor

Sveriges Fängelsemuseums tekniker Rolf räddade några handsmidda gamla kedjor från skroten för några år sedan. Nu har de kommit till användning och är perfekta i kontrast mot det kalla glaset och svart text. Jag njuter.

mina yngel

Nä, nån konstnär är jag inte, men då jag inte direkt är överöst med arbete just nu så passade jag på att föreviga mina 2 ljuvliga ungar på målad mdf.    

Hotell Hamilton 2.0

Smaka på det här välkomnandet:

En ovärdig gäst är du här;
utestängd från umgänge med kära anhöriga och vänner,
innestängd inom dystra väggar
med ditt enda samvete,
dina oroliga tankar,
med ditt fridlösa hjärta.

Utdraget kommer ur Peter Fjellstedts bok "Andaktsbok för fångar" från 1849. Tidigare kunde Sveriges Fängelsemuseums besökare läsa detta inne i utställningens första cell, men nu välkomnas besökaren med denna varma hälsning istället. Uppdateringen av utställningen "Hotell Hamilton" fortskrider. Och det blir bra!

När och Fjärran på Jamtli

Åkte upp till Jämtland förra helgen med döttrarna för att fira morfars födelsedag och leka med kusin Ossian. Självklart passade jag på att ta en tur till Jamtli, ett av mina favoritmuseum! De kulturhistoriska utställningarna lektes igenom med barnen. Sen var det dags för den tillfälliga utställningen "När och Fjärran" som är ett samarbete mellan Nationalmuseum och Jamtli. Säkerligen ordentlig påkostad.

Men snark vad tråkig...

Visst, fina tavlor, hög klass på konsten, men konsten kom inte till sin rätt. Texterna iddes jag inte läsa. Kändes som jag redan sett utställningen flera gånger innan. Uppfattade heller ingen tydlig intressant infallsvinkel som aktualiserade verken. Ja, många konstnärer reste på 1800-talet. Och?

Lätt besviken tog hissen oss upp till översta våningen där mer konst visas i en tillfällig utställning. Här en Jubileumsutställning, Jämtlands läns konstförening firar 100 år och firar detta med att visa ett urval ur sin samling. Samlingsutställningar brukar vanligtvis vara det som får mig att somna, men si nu blev det tvärtom! Vilken härlig utställning!!! Sprudlande och kreativ, rörig och brokig, levnadsglad!

Istället för skylt vid varje tavla fanns det här ställ framför varje vägg med väggen avfotad och numrerad. Funkade utmärkt infomässigt och störde minimalt. Att ställen var i rostig metall kändes kanske lite udda i sammanhanget, men tänker att de nog återanvänt dem från en annan utställning. Och återanvändning är ändå det bästa när det går, det ska alltid eftersträvas!

  

Hela Jubileumsutställningen andades sitt syfte: "Se vad mycket konst vi har i vår samling! Så mycket konst som gjorts i vårt län!" Klockrent! Utställningen "När och Fjärran" hade behövt lite mer av detta självklara existensberättigande för att lyfta.

Äldsta dottern föredrog att stirra upp i taket... Fram för mer sängar i konstutställningarna!

Sveriges Fängelsemuseum

Den första stora utställningen som jag var med och skapade: Hotell Hamilton. Nu 10 år senare ska vi ta en dust med varandra igen! Jag känner mig hemma.

ipads i utställningar

Under hösten ska Sveriges Fängelsemuseum uppdatera sin första utställning "Hotell Hamilton" med modern teknik. Det är 10 år sedan den invigdes och det har ju hänt en del på teknikfronten sen dess. Då när det begav sig var både Katarina Kallings, som var projektledare och jag, som var formgivare, helt inne på att inte ha några skärmar i utställningen. Dåtidens teknik var för dålig och de utställningar som gjordes med teknik fick ofta en hel del problem. Nu är ju som sagt läget annorlunda, så nu äntligen ska vi få bort lite text från väggarna och skikta in det i en skärm. Vi har precis börjat titta runt, och funderar lite lätt på att använda ipads då cellerna som utställningen är i är små och tekniken får inte ta över visuellt. Dock kanske ipad plattan känns för liten. Sen måste den förstås säkras både innehållsmässigt och materiellt. Vi har vårt nästa möte på torsdag och jag har kollat lite på internet för att se vad som finns där för möjligheter och information i frågan. Sprang på det här företaget http://www.lilitab.com/ som säljer kioskinstallationer för ipads. Är en möjlighet. Kanske inte den ultimata för museum kanske då den känns lite för mycket mässhall, men inspirerad kan man ju bli. :)

Och här finns det massor av info!
http://blogg.museiteknik.com/category/04-skarm-rorlig-bild/

Att hamra upp en skylt

Joe Hill gården ligger bara ett stenkast från min ateljé. En gömd idyll mitt i Gamla Gefle. Joe Hill är nog den mest kända person som vuxit upp i stan, en son av staden att vara stolt över (men när han levde här hette han Joel Hägglund). Trots hans storhet drivs Joe Hill gården helt på ideel basis och de engagerade har oerhört svårt att få pengar till att hålla öppet eller till arrangemang. Synd tycker jag och många med mig. Iallafall. 2 små textskyltar behövdes bytas ut. Självklart ställer en upp. I fredags tog jag så Johan under armen och de utskrivna texterna i handen och gick dit. Passade på att fota lite också, samt kolla om det finns något annat jag kan åtgärda under hösten. När jag och Christer Forsberg gjorde utställningen för 3 år sedan var resurserna knappa och därför blev inte allt i bästa kvalité. Sen har ju spottar en benägenhet att ändra läge, och saker hamna snett.

Hela utställningen är inhyst i 3 rum på Joe Hill gården, samt en trapphall. Ovan fotografier är från rummet med tema musik. Joe Hill spelade ett flertal intrument, men det var med gitarren han blev känd. Hans specialité var egentligen texten. Han skrev om texten på moderna trallvänliga slagdängor och det så bra att plötsligt sjöng hela USAs arbetarbefolkning hans version istället för den rätta. Texterna var fulla av humor men slog ner på både präster och arbetsgivare. Inte undra på att han ansågs vara en fara för makten.

 



Rummet bredvid musikrummet handlar om organiseringen. Hur Joe Hill och andra emigranter i USA utnyttjades som tillfällig arbetskraft utan rättigheter. Om IWW och agiterandet. Och om hur makten försökte splittra och förstöra deras verksamhet med utsända "detektiver".

 

Det tredje rummet är minnesrummet där besökaren ska få en känsla av hur det kan ha sett ut tidigt 1900-tal i huset. Där finns även fotografier på familjen och Joe Hill som liten. I det här rummet ska Joe Hill och hans bror ha bott när de var ungdomar. Det var här skyltarna skulle ändras. Hur det gick? Johan fick ta över hammaren...

 

Kärlekskonst

      

"Min Älskling" är konst av Maja Spasova som upplevdes under Stockholms Kulturfestival. Under Centralbron roddes vi 2 och 2 i små ekor mellan pelarna. Vid årorna satt unga män, lagom glada åt sitt sommarjobb. Jag sattes i fören, en speciell upplevelse då vår unga man gång på gång råkade ro rakt in i en betongpelare. Tjong! På pelarna satt högtalare varifrån ljud från gräshoppor och mummel och "älskling!" utrop hördes. Jag tror vi hade hört mer om inte vår unga man plaskat så med årorna i vattnet så mycket när han rodde. Jag försökte faktiskt verkligen höra, men det förblev något som inte kunde tydas.

Men trots, eller kanske till och med tack vare detta var det en storartat upplevelse! Tåget som bullrade ovan oss, det starka dagsljusen som hägrade utanför. Och visuellt var den oslagbar, iallafall för mig som är lite torsk på när karga urbana miljöer möter naturens mjukhet och rörlighet. Hela konstverket blev som kärleken kan vara. Största skillnaden var kanske den att vi hade flytvästar som skulle rädda oss om vi trillat överbord.

Hemslöjd!

I helgen var det Formexmässa i Stockholm men jag och Katarina (finaste vännen från Sveriges Fängelsemuseum, dagen till ära friskäppt) hade faktiskt den goda smaken att i år skippa den och istället besöka hemslöjdutställningen på Liljevalchs. Kändes som ett bra val! Istället för huvudvärk fick vi inspiration och energi! Så mycket fantastisk härlig skaparkraft! Fröjd!

    

                          

    

                    

Utställningsformmässigt gick utställningen i de råa och enkla materialens tecken. En del utställningstekniska lösningar var enkla och snygga, andra kanske lite väl grova. 

Jag måste ärligt erkänna att jag inte förstod alla utställningsformsdetaljer. Som montern med de långa tentlaklerna som innehöll lampor. Först tänkte jag att det var ett kul sätt att föra ut ljus i ett rum där det inte finns spotlights, men sen såg jag att det fanns spotlights i taket och då föll det, iallafall i det här rummet. Inuti tentakelmontern låg yllebroderade kuddar och sov med lugna sköna andetag. Kul idé, tyckte jag och Katarina, som båda är förtjusta i sådana utställningsgrepp. Men sen började vi fundera, borde det inte varit sovkuddar? Yllebroderade kuddar i den här rektangulära formen var väl ändå till för att sitta fint på i vagnen när man skulle till kyrkan? Men egentligen, gör det nåt? Nä, faktiskt inte. Den här utställningen handlade inte om det historiska bruket av hemslöjden, utan om den fantastiska skaparkraft och sprudlande energi vi har idag. Och då får formen lekas fram, det får vara bara kul!

    

    

This too shall pass

Jag gillar galleriet på sommaren. Dörren ut mot trottoaren står öppen och ljudet från det urbana livet därutanför virvlar sig upp i ateljén. Plötsliga skyfall gör allt mörkt och när himlen stängt sig blir världen ljus igen, då vaknar fåglarna upp och kvittrar som i en zoobutik. Högt! Den öppna dörren gör att fler besökare kikar in. Sommarklädda, uppblötta av regn, halvtorkade, brunbrända.    

Även konsten vi visar nu lockar in besökarna i galleriet. Daniel Miltons konst är drar blicken till sig. Och sinnet. Milton målar på foto tryckt på väv. Kontrasterna blir spännande; det fotografiska rumsliga mot den diffusa målade människan. Han arbetar med sin konst i en slags collagemetod, lite surrealistiskt. Oerhört snyggt. Jag vill ha med mig hem.

Tavlorna känns som minnesfragment som hjärnan vägrar dela med sig av, tagna ur ett fotoalbum med minnesluckor. Vad har jag glömt? Jag fastnar lite i känslan från när jag som 19-åring drack för mycket och råkade hångla upp nån och dagen efter inte kom ihåg vem det var. Hur såg människan ut egentligen? Men precis som utställningens namn "This too shall pass", så gör det det. Det passerar. En del av livet passerar, en person som jag inte kommer ihåg mer av än en slirig omfamning på en hårdrocksbar 1994, en resa, en konstutställning. Även sommaren 2012 i galleriet kommer att passera.

http://centralgalleriet.se/aktuellt/

Display nature: Silvanum

I helgen besökte jag och äldsta dottern Gävle Konstcentrum. Där visar de nu i sommar utställningen "Display nature: Silvanum" av Terence Gower. Silvanum är namnet på byggnaden där Gävle Konstcentrum är inhyst. Den byggdes 1961 som ett museum ägnat åt skogen. Skogsmuseet stängde nån gång för ett tiotal år sedan, men jag minns att jag som nyinflyttad i Gävle tidigt 90-tal hann besöka det en gång. Utställningen var snarkande tråkig för mig som tonåring ( ointresserad av allt inom biologin som inte innefattade sex ) men jag minns faktiskt att jag fascinerades av byggnaden som sådan med dess modernistiska öppna ytor och kontrasterande naturmaterial. 

I utställningen berättar Terence Gower om byggnadens grundläggande idéer med ursprung i den tyske arkitekten Mies van der Rohes arbete från tidigt 1900-tal. Gower delar in utställningen i 4 delar: arkivet, Silvanum som vitrinskåp, Silvanum som teater och Silvanum som kamera.

Intressantast, och kanske lättillgängligast för mig, är vitrinskåpsdelen. Där skriver Gower att "genom att lägga ut ett föremål under en glasskiva i ett vitrinskåp, och därigenom skilja ut det från dess naturliga miljö, skyddar man det samtidigt som man gör det möjligt för betraktaren att fokusera på just det man vill visa. Här i Silvanum är det glasväggen som visar upp naturen utanför. Precis som vitrinskåpet blir fönstren en ram kring det vi ska se - landskapet omkring oss - samtidigt som de skiljer oss från det."

Framför en breder så de stora fyrkantiga glasrutorna ut sig och visar träd.Vissa nära men avskilt, som i en monter med inbyggt ljus. I ett annorlunda perspektiv än man är vad vid då byggnaden ligger i en sluttning och man hamnar jämsides med träden istället för under. Och precis som det trasiga gamla föremålet som i en kontext kanske skulle missas och råka slängas, men i en museimonter får ett ökat värde (det det är värt att ha), ser man träden på nytt. De är vackra.

Jag gillar den här utställningens tankar och tydliga enkelhet. Det enda negativa är att vissa texter är lite svårlästa på plats, men tack och lov finns små häften med samma text som man får ta med sig hem. Det gör jag. Dottern är dock uttråkad och less och vill därifrån. För henne var den här utställningen snarkande tråkig...

Till alla arkitekturintresserade rekommenderar jag ett besök på Gävle Konstcentrum nu i sommar! Men lämna era truliga tweenies hemma :)

http://www.gavlekonstcentrum.se/

Under en gammal hög av textila trasor

När jag var i Jämtland på Skulttorpet i Rätansbyn förra veckan städade jag och mamma i mormors gamla saker. En gammal människa samlar på sig mycket! Under en massa gamla kläder och trasor hittade jag några spännande textilier.

Den vackra väven här nedan har troligtvis suttit på baksidan av en fäll. Korten visar framsida och baksida. Den är vävd i smala remsor som sytts ihop till en helhet. Jag har ingen aning om hur gammal den är eller om den är hemsydd eller köpt. Skulle bra gärna vilja veta! Mormor har alltid varit intresserad av historia och varit mån om att spara det gamla, så kanske det är något som funnits i släkten ett tag.



Enligt mamma har följande textil vävts av mormors moster Mina (jo, dottern min är döpt efter henne). Härligt att färgerna fortfarande är så klara och mönstret så tydligt! Känns som om de beiga partierna är ull och de blå är i lin/bomull. Tjockt och fint, tätt som bara den. Vilket hantverk! 

Den sista textilen jag fastnade för är en filt, köpt kanske nån gång 1910/20-tal ( rätta mig gärna om jag har fel ) och väldigt sliten. Hemslöjdsentusiasterna fnös säkert åt filtar som den här på sin tid; fabriksgjord grannlåt utan känsla för historien, dålig smak, ja huva!  Men jag kan inte rå för det, jag tycker den är så snygg!!! Den vill jag ha hemma, ny, i soffan! Tydligen tänkte nån i min släkt samma sak för en 80-90 år sen. :)

När det söta ruttnar....

Förgängligheten blir väldigt tydlig när ett barns älskade ting åldras eller sargas. Det överdrivna söta som plötsligt ser lite ruttet ut. Det som skulle älskas och vårdas som nu är ovårdat och skabbigt. Jag fascineras av kontrasterna i gamla trasiga leksaker, känslor som äckel, utsatthet och sorg fyller mig på samma gång. Blir påmind om min egen dödlighet.

Mamma, född 1948, växte delvis upp i ett omodernt torp i skogen utanför Rätansbyn i södra Jämtland. Hon var ensambarn och hade ingen vidare bra barndom (snällt sagt). En tillflykt var lekstugan, byggd på 50-talet. Hon har berättat att där satt hon ofta långt in på kvällarna, även när det var kallt och mörkt, med ett litet tänt ljus och pysslade med sina leksaker. Där fick hon vara ifred. Hon ordnade sig en lite värld som bara var hennes, överblickbar i miniatyr, för att klara av omvärldens kaos. Lekstugan lekte även jag i när jag var liten. Inte så mycket dock för min mormor hade börjat använda den som förråd för sommardynor och krukor och krafs, så det var svårt att få till en bra känsla i den. De senaste åren har vi pratat om vad vi ska göra med lekstugan, golvet har ruttnat och den står ju bara och förfaller. De känslomässiga banden har dock varit starka och Mamma har inte riktigt kunnat släppa. Var och varannan sommar har hon varit in i lekstugan och ordnat med sina gamla leksaker som stått där de stått sen 30-40 år tillbaka.

Problemet löste sig plötsligt när vi i år svängde upp på gården inför första sommarbesöket: den stora granen hade fallit i en vinterstorm och landat på lekstugan.

Att gå in i lekstugan visade sig vara omöjligt, så de leksaker som kunde räddas fick räddas, med en kratta, via fönstren där rutorna ändå gått sönder. En uggla hade troligtvis under vintern boat in sig i dockornas hår, och mössen sprungit fritt. 60 år senare säger en barndoms tillflyktsort adjö.

 

Medeltidens Gotland, numera en utställning som kan besökas!

Nu står den där, utställningen Medeltidens Gotland. På Fornsalen, i Visby. Färdig. Som vanligt efter en lång och stor produktion känner jag mig trött ända in i märgen. Till och med nu, fast jag inte varit den som kämpat hårdast på slutet, utan det har ju de som bor på plats gjort; som Lasse och Lisen (världens bästa utställningstekniker) (förutom min egen Johan då såklart som också är av världskvalitét, såklart...) och Jenny och Maria och Ninni och Sofia och resten av bästa projektgruppen. Jag tror det är hela anspänningen att visa upp mitt arbete för publik som gör mig så slut, det och alla mina rädslor att inte duga till. En typiskt kvinnlig åkomma i vår kultur har jag hört, hade jag varit man kanske jag bara hade slagit mig för bröstet och sagt -Fan vad bra jag är!

Jag lägger upp lite bilder iallafall, trots min trötta immighet. Kommer återkomma fler gånger till utställningen med tankar runtomkring. Ger bara ett litet smakprov till alla som inte kan åka ner och kika på utställningen nu genast :) Kan berätta också att invigningen var en dag att minnas med Kung och Drottning och hela konkarollen! Den kommer jag nog också återkomma till.



Läs mer om utställningen: http://www.gotlandsmuseum.se/