This too shall pass

Jag gillar galleriet på sommaren. Dörren ut mot trottoaren står öppen och ljudet från det urbana livet därutanför virvlar sig upp i ateljén. Plötsliga skyfall gör allt mörkt och när himlen stängt sig blir världen ljus igen, då vaknar fåglarna upp och kvittrar som i en zoobutik. Högt! Den öppna dörren gör att fler besökare kikar in. Sommarklädda, uppblötta av regn, halvtorkade, brunbrända.    

Även konsten vi visar nu lockar in besökarna i galleriet. Daniel Miltons konst är drar blicken till sig. Och sinnet. Milton målar på foto tryckt på väv. Kontrasterna blir spännande; det fotografiska rumsliga mot den diffusa målade människan. Han arbetar med sin konst i en slags collagemetod, lite surrealistiskt. Oerhört snyggt. Jag vill ha med mig hem.

Tavlorna känns som minnesfragment som hjärnan vägrar dela med sig av, tagna ur ett fotoalbum med minnesluckor. Vad har jag glömt? Jag fastnar lite i känslan från när jag som 19-åring drack för mycket och råkade hångla upp nån och dagen efter inte kom ihåg vem det var. Hur såg människan ut egentligen? Men precis som utställningens namn "This too shall pass", så gör det det. Det passerar. En del av livet passerar, en person som jag inte kommer ihåg mer av än en slirig omfamning på en hårdrocksbar 1994, en resa, en konstutställning. Även sommaren 2012 i galleriet kommer att passera.

http://centralgalleriet.se/aktuellt/

Display nature: Silvanum

I helgen besökte jag och äldsta dottern Gävle Konstcentrum. Där visar de nu i sommar utställningen "Display nature: Silvanum" av Terence Gower. Silvanum är namnet på byggnaden där Gävle Konstcentrum är inhyst. Den byggdes 1961 som ett museum ägnat åt skogen. Skogsmuseet stängde nån gång för ett tiotal år sedan, men jag minns att jag som nyinflyttad i Gävle tidigt 90-tal hann besöka det en gång. Utställningen var snarkande tråkig för mig som tonåring ( ointresserad av allt inom biologin som inte innefattade sex ) men jag minns faktiskt att jag fascinerades av byggnaden som sådan med dess modernistiska öppna ytor och kontrasterande naturmaterial. 

I utställningen berättar Terence Gower om byggnadens grundläggande idéer med ursprung i den tyske arkitekten Mies van der Rohes arbete från tidigt 1900-tal. Gower delar in utställningen i 4 delar: arkivet, Silvanum som vitrinskåp, Silvanum som teater och Silvanum som kamera.

Intressantast, och kanske lättillgängligast för mig, är vitrinskåpsdelen. Där skriver Gower att "genom att lägga ut ett föremål under en glasskiva i ett vitrinskåp, och därigenom skilja ut det från dess naturliga miljö, skyddar man det samtidigt som man gör det möjligt för betraktaren att fokusera på just det man vill visa. Här i Silvanum är det glasväggen som visar upp naturen utanför. Precis som vitrinskåpet blir fönstren en ram kring det vi ska se - landskapet omkring oss - samtidigt som de skiljer oss från det."

Framför en breder så de stora fyrkantiga glasrutorna ut sig och visar träd.Vissa nära men avskilt, som i en monter med inbyggt ljus. I ett annorlunda perspektiv än man är vad vid då byggnaden ligger i en sluttning och man hamnar jämsides med träden istället för under. Och precis som det trasiga gamla föremålet som i en kontext kanske skulle missas och råka slängas, men i en museimonter får ett ökat värde (det det är värt att ha), ser man träden på nytt. De är vackra.

Jag gillar den här utställningens tankar och tydliga enkelhet. Det enda negativa är att vissa texter är lite svårlästa på plats, men tack och lov finns små häften med samma text som man får ta med sig hem. Det gör jag. Dottern är dock uttråkad och less och vill därifrån. För henne var den här utställningen snarkande tråkig...

Till alla arkitekturintresserade rekommenderar jag ett besök på Gävle Konstcentrum nu i sommar! Men lämna era truliga tweenies hemma :)

http://www.gavlekonstcentrum.se/