praktikanten rules!

Måste bara få skryta  lite över Nicklas som mittemellan jobb sitter hos mig i ateljén ett tag och typ praktiserar. Fast att kalla det praktik känns ju alldeles fel, men enligt arbetsförmedlingen så heter det så. Nicklas är inredare och konstnär och ett utomordentligt bollplank. Dessutom kan han rita saker i 3d. I Sketch-up har han ritat ett kulspel jag designat och det blev så snyggt! Det tillverkas just nu hos en snickare på Gotland och jag hoppas att det blir lika tjusigt som på bilden nedan.        

  

80x80 cm ska det bli och kulan är ett skepp som ska ta sig från Visby till Gutagård utan att hamna i fel hål. Hålen är olika faror som sjörövare, rev och stiljte, vilket kommer förklaras med utskuren text på de vita partierna. Ett lite roligare sätt att få till sig information på! Sånt gillar jag iallafall, och så kallade praktikanter! 

HAN HAN HAN

Har man ingen medveten strategi går det traditionella ofta på autopilot.

Jepp, så är det! Skrev av ovanstående från en krönika i Aftonbladet av Daniel Perniklisti. Ord värda att pränta in i huvudet. Trots att jag varit medveten feminist i 10 år nu (jo, jag var feminist innan dess också, men var inte insatt utan gick bara på känsla att något var fel i samhället) så faller jag alltsomoftast ner i traditionsfällan ändå. Tänker inte efter utan kör på av gammal vana.

Som ikväll när jag läste saga för minstingen insåg jag plötsligt att sagan jag läste var helt uppåt väggarna. Boken har jag läst minst tusen gånger för störstingen, men den har legat bortglömd nu i några år i väntan på att minstingen skulle växa till rätt ålder. Jag älskar den där boken, men nu satte jag orden i halsen. Plötsligt såg jag:

HAN HAN HAN. Den enda HON som finns är mor, som städar och lagar mat. Jaha, vad säger det till mina flickor? Vad less jag blir. Att jag inte lagt märke till detta innan.

Vad göra? Jag valde att byta ut bebins och lilla vilds genus till HON och boken kändes genast rolig att läsa igen. Mycket bättre än förut blev det dessutom!! Men det tog mig 10 år innan jag såg. Suck.

Claes Oldenburg The 60s

Har nyss kommit hem från en härlig weekend i Wien med nära och kära. I pauserna mellan sachertårta och kaffe passade jag och min lillasyster Therese på att besöka Mumok (museum moderner kunst) som just nu visar en stor utställning med Claes Oldernburgs verk från 60-talet. En riktigt schysst upplevelse! Claes Oldenburg minns jag sporadiskt från Konstvetenskapen på Stockholms Universitet för 15 år sedan. Nåt gummiaktigt mussepigg-liknande på foto. Det var roligt att stifta bekanskap med en mer intressant sida av honom såhär.

Claes Oldenburg är förutom sitt mussepigg-intresse (som faktiskt är lite mer intressant än Lasse Åbergs...) även känd för hur han arbetat med vardagliga ting i hemmen. Förstorat, mjukat upp, ställt i en ny kontext. Trötta vardagsting som liksom fått rynkor och säckat ihop.  Här njuter Therese av sällskapet av några grenuttag.

Utställningen som sådan var snygg. Många podier och moduler hade sneda linjer vilket gav lite spänning i rummet. Det var skönt att de var låga och utan skyddande räcken och barriärer. Som skydd för föremålen fanns istället en uttråkad vakt i varje rum.

Det snyggaste var ändå texterna!! Tryckta direkt på väggen. När ingen vakt såg kände jag lite grann med fingret och nej, det var inte plottertext. Dessutom vore de för små för att egentligen kunna vara det. Vilket jobb! Kan de vara gnuggisar? Kanske utskrivna på dator och strykta på väggen?? Jag måste testa för detta vill jag också kunna göra!

Texterna var förövrigt snyggt placerade i förhållande till verken. Luftigt, gärna nästan lite för långt bort men ändå så pass nära att besökaren inte kan missta sig vilket verk det tillhör. Jag kan inte annat än applådera till en oerhört snygg utställning där de små finesserna skapade intressant (men inte för intressant) spänning och höjde konsten ytterligare!

Lips that touch liquor shall not touch ours

Sprang på den här bilden när jag sökte bilder på suffragetter för några år sen. Den är för rolig för att kunna vara sann! Är det verkligen kvinnor som står där och snörper på munnen eller är det utklädda män? Idag skulle dessa kvinnor nog även få den mest barkade nykterist att vilja ta till flaskan i ren flykt, men var det även så för hundra år sedan? Kvinnornas utseende och snörpta munnar får mig att tänka på min egen mormor, även hon nykterist. Enligt henne själv var hon byns skönhet som ung och baserat på det kanske dessa kvinnor sågs som toppenpinglor, varje mans våta dröm för 100 år sedan. Men ärligt talat, jag betvivlar.

Om den här bilden är sann beundrar jag ändock dessa kvinnor som i den patriarkala värld de levde i vågade stå upp för sina åsikter, vågade provocera och säga nej. Deras mysko miner kanske kommer av att de inte riktigt vet hur de ska göra för att se arga och bestämda ut. Det är inte lätt att hitta en känsla som man uppfostrats hela livet till att inte ha.

Gotlands Medeltid tar form

Jag sitter som oftast ensam i min ateljé och ritar på gestaltningen av utställningar, men det bästa är när jag får vara på plats där det sker! Förra veckan var jag nere i Visby några dagar och arbetade med utställningen Gotlands Medeltid på Fornsalen som ska invigas 6 Juni. Varje gång jag kommer ner dit är det lika spännande att få gå igenom salarna och se allt som skett sen förra gången jag var där. 2 månader kvar till invigningen är det som det ska full skaparkraft i rummen. Byggdammet yr. Gamla lappar ligger här och där som komihåg. Föremålen väntar lugnt i något skrymsle på att få inta sin plats för de nästa 10-20 åren. Jag målar kruttornet på väggen, blir ganska nöjd, det blir nog bra det här.

Mellanrum

Jag formar mellanrum. Tanken slog mig alldeles nyss. Mellanrummet mellan museibesökaren och historien. Mellanrummet mellan föremålen. Den negativa ytan där det inte finns något av vikt egentligen men där det ändå händer.

Det är därför det är svårt för många att förstå mitt yrke, vad jag gör. Jo, jag gör mellanrummet jag, kan jag svara hädanefter, det där mellan föremålen och människan som går runt och kollar. Det där en inte tänker på. Det är jag som bestämmer hur stort mellanrum det ska vara. Det gör jag. Mellanrum.